Communikologen

I tidningen Personalchefen om mitt boksemanianrium den 10 maj i Stockholm.

Idag gläds jag särskilt åt min föreläsning på Long Tall Sally, i ett specialarrangemang, där min bok , min personliga resa och affärsutveckling var ämnet.

Allt gick helt suveränt bra, och alla var så nöjda. Bättre känsla att ta med sig in helgen finns knappt.
Och imorgon ska vi introducera ett hundratal instruktörer på Studenthälsan i att skapa sina drömstillstånd. Också väldigt, väldigt roligt!

 Long Tall Sally

Så otroligt roligt och underbart att min bok har kommit ut. Känner mig stolt och nöjd.
Nästa steg är att koppla boken till en föreläsning, och den första blir på Long Tall Sallys Frukostmöte den  23 mars, och sedan finns det en öppen föreläsning i Stockholm den 10 maj. Mer information kommer längre fram.

Köp Våga Misslyckas och sprid till alla!

Igår var jag inbjuden som deltagare i ett idémöte hos Småföretagarnas Riksförbund. Syftet var att finna vägar för hur organisationen bäst ska kommunicera sina frågor. Även om det var få kvinnor närvarande så hördes de desto mer, vilket var enormt uppfriskande, och dessutom var styrelsen öppen och intresserad av hur de ska kunna bistå ALLA småföretagare oavsett kön, ålder och etnicitet. Det blev ett riktigt roligt möte, men det är en bit kvar att gå för organisationen och det är bråttom: med 20.000 medlemmar är det dags att börja leverera. Metaforiskt så har de 20.000 kunder – och de väntar på varan.

Småföretagarnas Riksförbund

Jag är på uppdrag i Uppsala, och tar en sväng på stan under lunchen. Går och tittar i skyltfönster. nere vid Fyrisån går jag förbi stora allvarliga fönster, med bilder på de förtroendegivande medarbetare i gyllene ramar. De ler lite lugnt och avmätt och är sobert klädda.

Några slogans finns det också (jag minns inte exakt vad det står) men det handlar om att skapa förtroende.
-Aha, en begravningsbyrå, tänker jag, och går vidare. Men när jag kommer till entrédörren så står det att de är mäklare i finansbranchen.
Rätt roligt faktiskt, att investeringsmäklare och begravningsbyråer har samma uttryck i sin kommunikation. Men är det bra? Och i så fall för vem av dem? För mig? Haltar det inte lite här? Ska inte pengar och investeringar ändå kännas lite skojigt utifrån vad de kan användas till, och att  livet är rikt och spännande?

Jag vet att den här mannen gillar mig. Jag är en stadig kund, och han tar sig alltid tid att hjälpa mig. Men ibland undrar jag hur han tänker:
Vi har just avslutat vår affär tillsammans då han börjar klia sig i örat. Tydligen hjälpte inte det, för då kör han in hela skalmen på glasögonen, som han sedan rör runt med. Han drar ut den. Tittar intresserat på det han hittat, och torkar sedan av detta mot låret. Och så in med den igen.
Ungefär då bestämmer jag mig för att gå.

Under februari månad infriar jag mitt företagslöfte att ge kostnadsfria föreläsningar för ungdomar och gymnasieskolor. Jag föreläser på ämnen som motivation, entreprenörskap, media och kommunikation, samt ”Hjärnkunskap”.
Jag har plats för ytterligare någon föreläsning, så kontakta mig om ni har en fråga eller ett behov, så försöker vi lösa det.

Nya dödsskjutningar i Malmö dominerar de senaste dagarnas nyhetssändningar. Ministrar och andra politiker är djupt bekymrade. Och i gårdagens Uppdrag Granskning, berättades om ett antal fina gossar som bedragit staten på miljontals kronor i form av osann lönegaranti. Ingen hade brytt sig med att kontrollera riktigheten i utbetalningarna.
Och så den mindre nyheten: kvinnor i låglöneyrken, framförallt inom vården, har mycket svårt att få igenom sina förslitningar som arbetsskador. Försäkringskassan är mycket kreativ när det gäller att hitta andra orsaker än jobbet som orsak. Här var det inget fel på undersökningarna. (Manliga yrkesmän, målare till exempel, får betydligt lättare att få sina problem klassade som arbetsskador.)

Inget av ovanstående gör väl någon förvånad? Det är precis som när jag, eller mina barn, gick i skolan. Ett gäng killar väsnas och bär sig åt, förstör för andra, och får massor av uppmärksamhet. Och äter upp av gemensamma resurser, så det blir väldigt lite över för de som bara gör det de ska.
Och om man är tjej, eller kvinna, och har bekymmer så är det väl trots allt självförvållat? Oavsett om man är ignorerad i skolan, blir slagen i äktenskapet, eller jobbar i låglöneyrken så är det väl ändå hennes eget fel?
Så då är det ju självklart att hon inte ska ha någon ersättning, hon har alldeles säkert dragit på sig skadan på fritiden, och förresten så kunde hon väl söka ett annat jobb. Jag är ironisk. Men det sorgliga är att det är vad Försäkringskassan (och hela samhället) säger med sin värdering av arbetsskador för kvinnor med låglönejobb inom vården.